Små ord av kärlek

"Jag vill leva med dig"

sa han helt plötsligt, och jag tittade förvånat upp från mitt pappersletande.

"Ja, jag vill verkligen leva mitt liv med dig. Jag kan se oss om 40 år också, när du springer omkring och letar efter ett viktigt papper. Åh vad jag älskar dig".



Mitt hjärta smälte. (Tack för du lyser upp min värld Jesper.)

Jag vill aldrig bliva stur

Att bli vuxen är spännande och roligt. Att flytta hemifrån, börja ta ansvar över sitt eget liv är något de flesta längtar efter. Eller?

Att bli vuxen innebär ju också en hel del tråkiga och jobbiga saker. Jag får ångest bara jag tänker på ordet försäkring till exempel. Som att inte matlagning och räkningar var nog? Nej, då ska man ha koll på pensionsförsäkring, hemförsäkring, grupplivsförsäkring och Fan och hans moster. Finns det inte nån liten snäll tant man kan vända sig till som berättar hur man gör? Oberoende av alla försäkringsbolag som lovar en massa saker och låga avgifter hit eller dit.

Gaaah ibland vill man bara bli fem år igen, då ens största problem var att hitta matchande plastskor till Barbiedockans rosa klänning med paljetter på...

?

Ibland snurrar världen fortare än vad den borde. Ibland händer det så mycket att man inte riktigt orkar med. Denna höst har varit en sådan höst. Då allt helt enkelt blivit för mycket.

Men vi människor är ju så bra på att låtsas också. På att kämpa och ge sken av att allt är bra. Är det verkligen nyttigt? Man går till jobbet fast man har feber, man ler fast själen gråter och man är i ständig rörelse fast kroppen egentligen inte orkar.

Till slut så stupar man. En ångestattack, och sen är det liksom bara över. Krafterna är som bortspolade och det enda man förmår sig att göra är att gråta, sova, och gråta lite till. Sen att man dessutom får influensa på köpet kanske är lika bra. För då måste man ju vila. För en gångs skull.

Och egentligen, varför är det bara fysiska åkommor som får en att stanna upp? Måste man få influensa, bryta ett ben eller få halsfluss för att tillåta sig själv att säga Nej? Räcker det inte med ett sprucket hjärta, en skadad själ eller en hjärna som bara vill stänga av?

Vi måste bli bättre på att säga ifrån, så är det bara. För vad gör det om hundra år att vi stannade hemma en vecka från jobbet?