?

Ibland snurrar världen fortare än vad den borde. Ibland händer det så mycket att man inte riktigt orkar med. Denna höst har varit en sådan höst. Då allt helt enkelt blivit för mycket.

Men vi människor är ju så bra på att låtsas också. På att kämpa och ge sken av att allt är bra. Är det verkligen nyttigt? Man går till jobbet fast man har feber, man ler fast själen gråter och man är i ständig rörelse fast kroppen egentligen inte orkar.

Till slut så stupar man. En ångestattack, och sen är det liksom bara över. Krafterna är som bortspolade och det enda man förmår sig att göra är att gråta, sova, och gråta lite till. Sen att man dessutom får influensa på köpet kanske är lika bra. För då måste man ju vila. För en gångs skull.

Och egentligen, varför är det bara fysiska åkommor som får en att stanna upp? Måste man få influensa, bryta ett ben eller få halsfluss för att tillåta sig själv att säga Nej? Räcker det inte med ett sprucket hjärta, en skadad själ eller en hjärna som bara vill stänga av?

Vi måste bli bättre på att säga ifrån, så är det bara. För vad gör det om hundra år att vi stannade hemma en vecka från jobbet?