Härligt med sovmorgon! Ska iväg till jobbet om cirka två timmar, så jag passar på att nörda lite här innan dess. Har funderat ytterligare på det jag skrev i förra inlägget. Det om vänskap. Vänskap som tar slut. Jag tycker att det är nu, efter gymnasiet, som man verkligen märker vilka som stod på ens sida. På riktigt. Som är värda att kallas vänner. De som faktiskt hör av sig. Bryr sig om hur jag mår. Stöttar mig. De bara finns där. En del föll helt naturligt bort, men med andra har det varit lite krångligare. Är man elak om man inte vill vara någons vän längre? Om man helt enkelt tröttnat. Man har en bild i huvudet av hur den andra människan är, och in i det sista hoppas man på att det inte ska vara så nästa gång man hörs eller ses. Att personen ska ha utvecklats, förändrats till det bättre. Man vill överraskas. När det då gång på gång blir exakt så som man fasat, är det då bättre att göra slut på vänskapen än att fortsätta hoppas?
Samvetet gnager, åh vad det gnager. "Vilken svikare du är Josse. Du kommer såra. Du är en elak människa." Ja, jag veeeet! Men vad ska jag göra då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar