Mitt liv. Just nu.

Skrev ett inlägg för cirkus 20 minuter sen, men kom fram efter en del övervägande att det var alldeles för trist och intetsägande för att få vara kvar. Radera-knappen nästa.

Som vi alla vet innehåller livet både upp och ner-gångar. För ett år sedan hade jag ett av mitt livs största kriser. För bara ett år sedan var jag trasig, vilse och olycklig. Det är egentligen bara 365 dagar sedan. Det låter inte mycket, men mycket kan hända på så kort tid. Det är också nästan ett år sedan jag tog studenten. Bara en månad kvar lite drygt. Då var jag iallafall lycklig. Om än mycket vilse och trasig, så var jag ändå glad. Stolt. Just den dagen var jag glad.

Sommaren som följde var väl inte så där jättekul, kan jag inte påstå. Jag var stressad över framtiden, jag kan kalla det ångest, och kärleken fick många motgångar. Jag grät, surade, skällde, grälade och skrattade emellanåt. Först i december 2006 vände det. Jag började trivas mycket bra på jobbet, jag och min sambo hade bott ihop en månad och det funkade hur bra som helst, och ju längre tiden gick desto mer insåg vi vad vi verkligen betydde för varandra. Att man inte bara kan kasta bort sitt livs kärlek hur som helst. Att man måste kämpa tillsammans. Det är klart vi fortfarande har motgångar. Det finns vissa saker jag verkligen inte gillar hos honom, vilket är ömsesidigt, men man måste, kanske inte älska, men ändå acceptera allas sidor hos varandra. Försöka leva med dem. Så är det. Det viktigaste är att vi älskar varandra. Att vi ser framtiden med varandra. En framtid med långresor, vigselringar, barn... Ja... "who knows... where the time goes..."